Ett år sen!

Ja idag är det faktiskt ett helt år sen jag och Sharon tog DM guld tillsammans.365 dagar sen,helt sjukt hur fort tiden går och snart har det gått både ett år sen vi hämtade Prinsen och dagen efter det så var det ett år sen min älskade ponnyprinsessa slutade stå i min ägo.Men trots att hon inte är min längre så är jag så himla tacksam över att hon hamna hos Cissi,bättre kunde hon inte fått det. Just nu önskar nog både jag och Cissi att hon ska bli helt återställd då hon råka ut för en liten skada för drygt en månad sen. Nog om det.

Jag är iallafall så himla glad,stolt och framförallt så himla tacksam över att vi fick uppleva denna dag och den stunden.Det hade vi aldrig trott  varken när vi åkte hem med henne i transporten för första gången eller när vi åkte med henne i transporten för sista gången bort mot Strömsholm och vår allra sista tävling tillsammans.Jag är så glad att vi gjorde det.För hon är en toppen ponny trots att varken gångarterna eller exteriören är på hennes sida men för en ponny som Sharon så spelar det ingen roll för hon har ett hjärta av guld.Det har hon verkligen även fast hon kan verka lite små tjurig så är hon faktiskt en himla rolig ponny o rida energi har hon,det må jag lova men det beror på hur man rider för man måste plocka fram den.Hela hösten var egentligen ett toppen slut för oss men att ha titeln DM guld är man lite extra stolt över efter endast ca 7 månader som dressyrryttare.Vet att jag sagt det här många gånger men den gången då vi red upp för medellinjen tillsammans för sista gången så grät jag i stora floder.Blandade känslor följde med tårarna och när vi gick ut från ridhuset grät jag så mycket att jag inte kunde andas.Så ledsen och glad har jag aldrig varit på samma gång någonsin.Det fanns så mycket vemod inom mig för om detta skulle bli ett dåligt resultat skulle det aldrig kännas bra och jag ville verkligen aldrig hoppa av den gången.Traven gick inte så bra den gången men hon var magisk i galoppen och efter en sån runda vet man aldrig vad man ska förvänta sig.

Vi slutade på 63% som då var rena topp resultatet och jag blev så glad och började gråta återigen fast denna gång mest av lycka.Det höll nästan hela vägen då vi kom tvåa i den vanliga klassen men det brydde vi oss inte om för hela dagen var bara en ända stor ”vinst”.

Jag är så lyckligt lottad som fick ha Sharon för utan henne hade mitt självförtroende fortfarande varit i botten och jag hade aldrig varit den ryttare jag är idag.

Hon är fantastisk på sitt egna sätt den lilla damen. Kramiis//Greta 🙂 20151031_103753000_ios

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s